Radon är en radioaktiv gas som finns naturligt överallt i luften, marken och vatten. Den är osynlig och luktfri och bildas när det radioaktiva grundämnet radium sönderfaller. När gasen i sin tur sönderfaller bildas radioaktiva metallatomer, radondöttrar, som lätt fastnar på partiklar i luften, som vi sedan andas in och på det sättet får in det i våra lungor. Dammiga och rökiga rum får alltså lätt högre radonhalter än rena rum.

Bostäder och andra byggnader utsätts för radon från marken under och runt husen, från byggnadsmaterialen speciellt de stenbaserade materialen exempelvis betong, och från vatten som används i hushållen.

Den radon som i första hand påverkar rumsklimatet tillförs inomhusluften från marken och från vanligt kranvatten. Vanliga byggnadsmaterial påverkar däremot halten endast lite och är normalt försumbar, förutom i en tidigare använd skifferbaserad blå lättbetong som användes fram till slutet av 1970-talet.

Här har ventilationen stor betydelse genom att ventilationsluften för bort de radioaktiva ämnena och därmed sänker halten inomhus.

Ventilationens effekt kan avläsas i mätningar där låg luftomsättning dagtid då huset står tomt liksom under natten, uppvisar förhöjda radonhalter i inneluften, medan morgnar, eftermiddagar och kvällar uppvisar det motsatta förhållandet som följd av ökad luftväxling då fönster och dörrar öppnas etc.

Denna effekt är tydligast i hus med täta grundkonstruktioner. I otäta grunder finns å andra sidan risk för att ventilationen kan skapa luftundertryck inomhus och därmed suga in radonhaltig markluft, vilket då höjer halten i luften. Utöver läckage av radonhaltig markluft kan det diffundera in genom grundkonstruktionen, vilket dock normalt ger endast obetydliga tillskott. För en hälsosam och god inomhusmiljö bör radonhalterna i såväl befintliga bostäder och lokaler som i nya byggnader hållas på en så låg nivå som möjligt och får inte överstiga 200 Bq/m³ enligt norm.

För arbetsplatser får dock halten uppgå till 400 Bq/m³. Bq/m³ (Bq Becquerel) är ett aktivitetsmått på atomkärnors sönderfall i luft).

Radon som tillförs byggnaders inomhusmiljö genom att luft från marken läcker in genom grundkonstruktionen eller diffunderar in genom golv och källarväggar kan bero på följande faktorer:

• Byggnadens otäthet mot inträngande markradon.
• Luftundertryck inomhus (markradonen kan sugas in).
• Om radonet diffunderar in påverkas radonhalten främst av luftväxlingen inomhus.
• Genomsläppligheten i marklager nära byggnaden, exempelvis dräneringslager.
• Halten i markluften och mängden luft som kan transporteras i marken.
• Hur mycket som avgår och diffunderar bort från berggrunden vid grundläggning på berg

Byggnadstekniskt kan man således minska riskerna för förhöjda radonhalter inomhus genom att:

• Säkerställa att grundkonstruktionerna är helt lufttäta (exempelvis täta runt golvbrunnar och andra genomföringar).
• Skapa sådant lufttryck inomhus att markluft inte sugs in genom otätheter i grunden, alternativt skapa luftundertryck under grunden genom att suga ut markluften (radonsug) innan den kommer in i byggnaden.
  
• Ventilera med sådan luftomsättning att det späder ut radonkoncentrationen och sänker radonhalten inomhus (kan vara ett komplement till punkterna ovan eller om det är byggnadsmaterialen som är orsaken till radonhalterna).
• Täta med gastät tapet eller andra gastäta ytskikt alternativt avlägsna materialet om det är fråga om höghaltiga radonmaterial.
• Lufta vattnet med en särskild avskiljare om radonet kommer från dricksvattnet.